Så började min hjärntrötthet
Jag går med raska steg uppför den långa och branta backen. Min tunga bag hänger över min axel. Snön knarrar under fötterna och min andedräkt ryker i kylan. Strax hemma.
Det har varit en lång arbetsvecka och jag tänker på hur skönt det ska bli att komma hem, sjunka ner i soffan, ta ett glas vin och kanske se på någon film. Kanske unnar jag mig en chokladbit också. Så gott det kommer att bli!
Jag är nästan uppe för backen när hela världen börjar gunga och det vänstra benet blir som kokt spaghetti. Jag famlar efter lyktstolpen intill mig. Jag får tag i den men allting gungar så kraftigt och vänsterarmen funkar visst inte heller, så jag inte kan hålla mig upprätt längre.
Snödrivan runt lyckstolpen dämpar fallet något. Jag kan inte resa mig och pulsen rusar i etthundraåttio. Jag tar upp mobilen men det är något med synen också. Jag ser så suddigt att jag inte klarar av att ringa 112.
Ska mitt liv sluta i en snödriva?
Nej, jag kan i alla fall släpa mig framåt mot huset där jag bor. Tonårsdottern är hemma och kan ringa efter ambulans. Kanske är grannen ovanpå också hemma. Hon är dessutom sjukvårdsutbildad.
Bagen som jag tappade i fallet, måste med hem! Jag får tag i den med den hand som fortfarande fungerar. Jag har bara cirka hundra meter till huset, det borde jag klara. Snön gör det lättare att hasa sig sakta framåt.
Väl inne så lägger jag mig på rygg. Yrseln lättar lite och jag kan röra lite på benet igen. Dottern ringer efter ambulansen och till grannen. Hon kommer ner och konstaterar att jag har väldigt hög puls. När ambulansen väl kommer är jag nästan bra igen.
Ambulanspersonalen ber mig lyfta på armar och ben.
Att jag som bara är 52 år, känner mig som 40, skulle ha drabbats av stroke känns helt osannolikt. Jag åker med till sjukhuset. Jag har visserligen haft en del konstiga symtom sedan några månader tillbaka men på vårdcentralen har de inte hittat något fel på mig. De gör de inte på sjukhuset heller. Inte denna gång och inte de kommande gångerna heller. Stress säger de. Trolig tia, sa de längre fram.
Fyra månader senare har jag, trots olika blodförtunnande mediciner, fått ett antal tior och två konstaterade strokes. Men läkarna hittar fortfarande ingen orsak. Till slut verkar de hitta rätt kombination av mediciner.
Nu har det gått många år utan fler ”proppar”, peppar peppar.
Kvar blev ett antal symtom. Jag är glad att jag lever, kan prata, kan röra på armar och ben.
Men hjärntröttheten, som är min stadigvarande följeslagare sedan dess, är det symtom som begränsar mig mest i vardagen.
Not. Cirka 200 000 personer lider av hjärntrötthet idag (källa: Strokeförbundet). Jag vill sprida förståelse och kunskap om detta osynliga handikapp.
Min blogg blir bok om hjärntrötthet med info, råd, tips och berättelse Läs om boken